Lars Dareberg – “Berättaren”.

 

Hvordan jeg oppdaget Lars Dareberg?
11. juni 2017 sendte jeg en email til Jon-Petter Evensen som var leder for DOK-festivalen i Fredrikstad:
«Hei! Er det gjort opptak av foredrag(ene) på DOK17? Delt på nett? Hilsen Stein Beyer-Olsen, Halden»  
Jon-Petter hadde tidligere tatt seg tid til å se igjennom noen av foto-bøkene jeg hadde laget og “sparret/coachet” meg litt over en hyggelig kaffeprat. Veldig nyttig for meg.  
Svaret fra Jon-Petter:
«Hei Stein, Vi har dessverre ikke hatt muligheten til å gjøre det. Men svenske Lars Dareberg har laget en film fra DOK17 som du finner her https://vimeo.com/221387483»  
Meg:
“Tusen takk Jon Petter. Veldig fint å se en slik kvalitetsfilm fortelle om noe jeg er genuint opptatt av. Ok at jeg deler linken?”  
Jon-Petter:
«Klart du kan dele denne filmen. Tror nok Lars bare er glad for å trekke til seg trafikk.»
Lars Dareberg

Screen-shot by me.

Hvem er Lars Dareberg?

Linked In sier Lars om seg selv:

«Jag jobbar som fotograf med Malmö som bas. Efter nästan 30 år som anställd sa jag upp min fasta tjänst på Sydsvenskan och jobbar idag som frilansfotograf.
Både med stillbilder och mer och mer med rörlig bild.»

Startet tidlig:
Vetsmanlands läns tidning

feb. 1986 – aug. 1990 4 år 7 måneder,Västerås, Sverige

«Jag kom till VLT redan som 14-åring och fick fast tjänst som 16-åring på tidningen.
När jag skulle rycka in i lumpen tvingades jag säga upp min fasta tjänst.»

Lars beskrives best gjennom bildene og filmene hans og historiene han forteller, som denne delt på Instagram 26. august 2020:

 «Här står jag på reaktorn i kärnkraftverket Ingalina i östraste Litauen.
Året var 2001 och jag hade tagit tåget för att komma dit, det var en lång resa minns jag.
Just den här trippen skulle jag kunna skriva 3 kapitel om i en kommande bok gissar jag, men det går inte här på Instagram såklart.
Du kommer såklart inte tro mig men under intervjun med VD, säkerhetschefen, atomchefen, personalchefen och ett gäng till i det stora bruna konferensrummet vi satt i reste sig min kollega och gick mot en soffa och på vägen till den, lyfte hon på benet och släppte sig ordentligt högt och somnade sen i soffan. Vi väckte henne och när storchefen, han som var chef för 5000 personer skulle på olika kartor berätta om hur atomkraft fungerar, gäspade hon högt till orden av ”this is really boring”.
Såklart hade ingen trott mig så jag var så nöjd och glad att vi också hade med oss en man (B) som jobbade på Barsebäck som expert kunde intyga hur resan hade varit vid hemgången. På tåget tillbaka minns jag att vi köpte en flaska vodka med en cool blåaktig etikett med en man som höll en fisk i handen.
Flaskan kostade 8 kr och apelsinjuicen det samma och sen tog vi nattåget till Vilnius, men det är en anna historia såklart, jag minns inte så mycket från just den nämligen. Jag och B är fortfarande vänner.

Foto av mig för Sydsvenskan 2001.»

Eller denne fra 18. august 2020.

«Jag hade precis kommit hem från en utekväll i Malmö när min gamla chef Pär ringde. Detta är så tidigt som 1994 och ”Estonia” hade förlist i och man befarade 800 döda på det kalla havet mellan Sverige och Estland. I finska Åbo plockades döda och överlevande upp och jag skulle med första morgonflyg ta mig dit. Det gick inte, men vår dåvarande redaktionssekreterare Birgitta beställde en båtbiljett mellan Stockholm och Åbo så att jag mindre än 24 timmar efter Estonias förlisning satt och blickade ut på det svarta stora vågorna och det kalla vattnet från bröllopssviten som hon kostat på mig.
Väl i Åbo kom nya direktiv genom att jag och reportern BGD skulle ta oss till Estland istället och där kom vi med ett plan till Tallinn.
Vi skulle ta oss till en stad utanför huvudstaden som heter Vöru och som är Landskronas vänort där hela kommunledningen strukit med.
Vårat första problemet var att BGD (reportern) inte hade något pass med sig. Jag hyrde en bil och efter tre vändor mellan flygplatsen och det svenska konsulatet fick han till sist ett provisoriskt. Nu kunde vi börja jobba och vi tittade på kartan och insåg att det är så långt man kan komma i landet och de 25 milen på estnisk väg när året var 1994 tog nästan 8 timmar att köra.
Dagen efter detta träffade vi änkan och hennes barn till en av de avlidna från kommunen. Det var ett starkt möte och kommunhuset var både i sorg och stod helt tomt såklart. Ett år senare var vi tillbaka och träffade mamman och hennes barn. Mamman berättade att hon ännu inte berättat att pappa var död. Barnen trodde pappa var på tjänsteresa och var förväntansfulla på att han snart skulle komma hem.

På resan med båt över till Finland har jag fortfarande en missad bild på näthinnan. Som du säkert förstår var båten nästan tom och jag såg ytterst få andra passagerare. När jag kom ner till restaurangen och det ”berömda” smörgåsbordet satt det en man och åt på en stol i mitten av restaurangen. Han hade en brun kostym och runt halsen hade han en orange båtflytväst på sig.
Det var en bra bild och jag gick för att hämta kameran.
När jag återvände var han borta och jag åt ensam och besviken i restaurangen.

Foto av mig för Sydsvenskan, 1995.»

Jeg kommenterte historien og spurte om Lars hentet historien fra notater og dagbøker eller om han skrev det ned fra hukommelsen?

Lars svarte:

«Alla minnen kommer till mig när jag ser gamla bilder, så helt enligt minnet. 😃 »

Dette lukter bok. 😉

Jeg kan ikke la være å tenke på hvilke historier som ligger i bevart i bildene våre.

I konkurransen «Årets bild i Sverige 2019» vant Lars 1. premie med filmen «25 skott» om gutten med Downs syndrom som viftet med en leke-pistol og ble skutt og drept av politiet med 25 skudd. Filmen 25 skott må du se.

Lars lager reportasjer om fotoutstillinger, fotobøker og fotografer og deler disse på YouTube. Følg ham for å bli oppdatert og klokere.

Jeg må ikke glemme at Lars (og Jon Petter Evensen også forresten) har vært medlemmer av juryen i Word Press Photo og er ofte benyttet som jurymedlem i Årets bilde i de nordiske landene.

Følg med – kanskje Lars arrangerer en work-shop nær deg.

Lars sin Hjemmeside.

SVERIGE “Livet är nu och inte sen.”

Mamman til Thorleif var svensk. Pappan var sarping. Forretningslivet brakte paret til Mysen hvor de etter hvert bygde en enebolig i nabolaget vårt, og Thorleif ble min lekekamerat. Det er vel ikke for mye å si at Mysen på 50-tallet ikke var verdens navle (selv om vi hadde Momarkedet). Svenske Maiken og besøkene fra hennes familie fra fosterlandet, gjorde at jeg forstod at landet i øst hadde mer å by på enn det vi var vant til i etterkrigs-Norge. Volvo, Hasselblad, Stockholm, modellfly og radiostyrte biler. En spire til Sverige-beundring ble sådd hos meg. Bortsett fra sporadiske obligatoriske handleturer med bestefars mørkerøde Ford 1939 til Årjäng, Töcksfors og Arvika, skulle det gå mange år til jeg fikk gleden av å «reoppdage» Sverige. Det skjedde på vei til Danmark på 1970-tallet. Landskapet, havet, småstedene og byene vi så på veien fra Svinesund til Helsingborg gjorde at jeg utbrøt «Hvor har dette vært hele mitt liv?» I årene etterpå har vi hatt gleden av å «utforske» Sveariket fra Smygehuk i sør, Stockholm i øst, Koster i vest til Mora i nord. Fotoapparatet har fulgt meg på turene og bildene hjelper meg å hente fram mange gode minner. Kanskje deler jeg noen her framover. Favoritter? Det er vanskelig å komme utenom Stockholm med Skansen, Fotografiska, Gamla Stan, Vaxholm (og alt det vi ikke har sett). Vi har hatt gleden av å feriere i Bohuslän i mange år. Når en, som vi, bor i grensebyen Halden, blir det også rett som det er turer til perlene Grebbestad, Fjällbacka, Smögen og naturligvis – Strömstad. Jeg har laget en liten bok jeg har kaldt «BOHUSLÄN-GLIMT Livet är nu och inte sen.» Du kan bla i den – gratis- her (klikk på forsidebildet). https://www.blurb.com/books/7508575-bohusl-n-glimt

The Photographer Knut Koivisto

Cut from Profile on https://www.koivisto.se:
Knut Koivisto works in Stockholm and is one of Sweden’s most respected portrait photographers. In the beginning of 1997 he started his own studio concentrating on corporate portraits and as a still photographer on Swedish major movies and television dramas. Knut Koivisto’s no-nonsense portraits of Sweden’s glitterati and top magnates cut through egos, forced poses and projected personalities, right to the very heart and soul of a person. To put the person at the center and capturing a sense of reality is central to the way Knut works.

Knut teaches at Fotografiska Akademin, where he leads popular workshops in portrait photography. He has also lectured and held classes abroad, including Norway, Denmark, Germany and Japan. The switch to digital photography and the possibility with the emerging social medias has also become a great interest for Knut Koivisto. And in addition to regular workshops in portrait photo he also holds workshops in mobile photography.

KK is Fuji Ambassador and on Instagram. There is where I found him in December 2017 searching which camera should be my next. He provided first class advices and I ended up with a Fujifilm X-Pro2 and Fujifilm XF 16-55 mmf/2.8 R LM WR. Admittedly a bit over my budget, but I do not regret the investment. It’s a superb tool. The 16-55 is “not small”, but the advantage is that it stay on the camera allways. No dust on the sensor!

After my first inquiry, KK has been so kind and adviced me in other matters related to the mystery in how to realize oneself through photography. 😉

By following Knut on Instagram I have discovered his qualities and skills and standing among photographers.  In addition to being a respected portrait photographer, KK is a gifted Street-photographer, and it is as such I feel most “related” to him.

KK ran @fotografiska Instagram between October 2012 – September 2014. When he started they had about 1.400 followers, when he left it had increased to about 25.000. Since then he has also visited LensCulture, Fujifilm Nordic and @fotografiska Instagram (again May 2018).

FOTOGRAFISKA Wall of Fame by Knut Koivisto is his project in collaboration with FOTOGRAFISKA. It’s about the photographers who have exhibited at FOTOGRAFISKA throughout the years.

At Fotografiska Academy he is running a portrait workshop (del 1) and a Master Class Portrait Workshop (del 2).

FOTOGRAFISKA

on this blog > Fotografiska

Their official web-site > Fotografiska

If you want to be Inspired and learn some trade-secrets – follow my advice follow Knut Koivisto on Instagram.

Peter Fransson Platinum – Palladium process (text in no)

Peter Fransson Krokstrand 31052016 P1080014

Peter Fransson på Krokstrand – fotokunstner og globetrotter.

Fotografen Peter Fransson er bosatt på Krokstrand som er det nærmeste man kan komme Norge og fortsatt være bosatt i Sverige. (Fjorden deler vi.)

Som Haldenser og en som i mange år har vært lidenskapelig opptatt av foto, har det vært lett også å søke mot Sverige for å utvide fotohorisonten. Opp i igjennom årene har jeg funnet mye “gull” der.

I påskeuka 2015 besøkte jeg en utstilling med bilder av fotografen Peter Fransson hos iFotograf – Marco Jaconelli – i Strömstad.

Peter driver Platinum & Palladium Studio på Krokstrand. I tillegg til å fremkalle og kopiere egne bilder etter Platinum – Palladium prosessen (som daterer seg tilbake til midten av 1800-tallet) har han workshops og “Platinum Printing Service” (alternativephoto.se).

Peter i labbet 2

Fotografjobben kombinerer han med jobb som plattformsjef  i Nordsjøen. Dette gir ham tiden som behøves for at han i perioder helt kan hengi seg til de omstendelige prosessene og til reisene sine. Det siste er han også er engasjert i sjokoladeproduksjon.

Peter har bodd 4 år i China. Der samarbeidet han bl.a. med den kinesiske fotografen Liu Dadi om å lage verdens største Platinum & Palladium print som ble solgt til private samlere og firmaer. Han har vært i USA i perioder fra 1997. Peter har tatt en Master i Alternative Photo i Santa Fe og New York med Paul Taylor.

Mange av de vakre portrettene hans er fotografert på reiser i Nepal, Etiopia (Omo Valley) og China.

Peter reiser alene med guide og det synes i bildene at han bruker tid på å se og få kontakt med menneskene han fotograferer.

Foruten at bildene har en nyanserikdom og lyster som kun Platinum – Palladium prosessen gir, gjenspeiler bildene en ekthet og viser mennesker som ønsker at deres personlighet og levesett skal bli kommunisert til oss.

Peter forteller alvorlig om de umenneskelige ritualene rundt de såkalte Minigi barn som bygger på at barn med fysiske abnormiteter er urene, besatt av onde ånder og bærer på en forbannelse. Han kom i kontakt med dette på en av sone mange reiser i Afrika. Faktisk kan en bagatell som feil tannstilling føre til at et barn blir erklært Mingi. Det samme gjelder f.eks. også barn født utenfor ekteskap. Som en følge av dette, blir barna satt ut i bushen uten mat og vann for å dø. Denne praksisen ble offisielt fordømt i juli i 2012, men praktiseres fortsatt i hemmelighet.

Hjelpeorganisasjonen Omo Child er dedikert til å ta vare på og hjelpe Mingi barn.

Peter donerer 20% av salget til de 43 Mingi Barna som bor og lever på barnehjemmet Omo Child i Jinka, fordi han ønsker å gi noe tilbake for det Etiopia gir ham av opplevelser.

De fleste av Peters portretter er fotografert ved besøk i de lokale stammene, men også spontant ved å stoppe langs veien. Bildene virker allikevel «uoppstilt» og utstråler en spesiell nærheten til menneskene han fotograferer.

Bilder Peter Fransson Krokstrand 31052016 P1080023

© Peter Fransson

Peter bor på Krokstrand, vis avis Bakke, i et «steinhoggerhus» bygget omkring 1850. Hele huset er preget av virksomheten han driver, reisene til fjerne strøk og en gedigen interesse for fotografi og kunst. Han har et eget nybygd fotolaboratorium et lite steinkast fra boligen.

Høsten  2016 var han i Mongolia for å besøke Reindeer Tribe og Golden Eagle Tribe og levde med dem en måned.

I april 2018 stilte Peter ut i Galleri Sinisha i Strömstad.

Peter kan treffes på telefon +46 (0)705369912 og email peter-fransson@telia.com