Lars Dareberg – “Berättaren”.

 

Hvordan jeg oppdaget Lars Dareberg?
11. juni 2017 sendte jeg en email til Jon-Petter Evensen som var leder for DOK-festivalen i Fredrikstad:
«Hei! Er det gjort opptak av foredrag(ene) på DOK17? Delt på nett? Hilsen Stein Beyer-Olsen, Halden»  
Jon-Petter hadde tidligere tatt seg tid til å se igjennom noen av foto-bøkene jeg hadde laget og “sparret/coachet” meg litt over en hyggelig kaffeprat. Veldig nyttig for meg.  
Svaret fra Jon-Petter:
«Hei Stein, Vi har dessverre ikke hatt muligheten til å gjøre det. Men svenske Lars Dareberg har laget en film fra DOK17 som du finner her https://vimeo.com/221387483»  
Meg:
“Tusen takk Jon Petter. Veldig fint å se en slik kvalitetsfilm fortelle om noe jeg er genuint opptatt av. Ok at jeg deler linken?”  
Jon-Petter:
«Klart du kan dele denne filmen. Tror nok Lars bare er glad for å trekke til seg trafikk.»
Lars Dareberg

Screen-shot by me.

Hvem er Lars Dareberg?

Linked In sier Lars om seg selv:

«Jag jobbar som fotograf med Malmö som bas. Efter nästan 30 år som anställd sa jag upp min fasta tjänst på Sydsvenskan och jobbar idag som frilansfotograf.
Både med stillbilder och mer och mer med rörlig bild.»

Startet tidlig:
Vetsmanlands läns tidning

feb. 1986 – aug. 1990 4 år 7 måneder,Västerås, Sverige

«Jag kom till VLT redan som 14-åring och fick fast tjänst som 16-åring på tidningen.
När jag skulle rycka in i lumpen tvingades jag säga upp min fasta tjänst.»

Lars beskrives best gjennom bildene og filmene hans og historiene han forteller, som denne delt på Instagram 26. august 2020:

 «Här står jag på reaktorn i kärnkraftverket Ingalina i östraste Litauen.
Året var 2001 och jag hade tagit tåget för att komma dit, det var en lång resa minns jag.
Just den här trippen skulle jag kunna skriva 3 kapitel om i en kommande bok gissar jag, men det går inte här på Instagram såklart.
Du kommer såklart inte tro mig men under intervjun med VD, säkerhetschefen, atomchefen, personalchefen och ett gäng till i det stora bruna konferensrummet vi satt i reste sig min kollega och gick mot en soffa och på vägen till den, lyfte hon på benet och släppte sig ordentligt högt och somnade sen i soffan. Vi väckte henne och när storchefen, han som var chef för 5000 personer skulle på olika kartor berätta om hur atomkraft fungerar, gäspade hon högt till orden av ”this is really boring”.
Såklart hade ingen trott mig så jag var så nöjd och glad att vi också hade med oss en man (B) som jobbade på Barsebäck som expert kunde intyga hur resan hade varit vid hemgången. På tåget tillbaka minns jag att vi köpte en flaska vodka med en cool blåaktig etikett med en man som höll en fisk i handen.
Flaskan kostade 8 kr och apelsinjuicen det samma och sen tog vi nattåget till Vilnius, men det är en anna historia såklart, jag minns inte så mycket från just den nämligen. Jag och B är fortfarande vänner.

Foto av mig för Sydsvenskan 2001.»

Eller denne fra 18. august 2020.

«Jag hade precis kommit hem från en utekväll i Malmö när min gamla chef Pär ringde. Detta är så tidigt som 1994 och ”Estonia” hade förlist i och man befarade 800 döda på det kalla havet mellan Sverige och Estland. I finska Åbo plockades döda och överlevande upp och jag skulle med första morgonflyg ta mig dit. Det gick inte, men vår dåvarande redaktionssekreterare Birgitta beställde en båtbiljett mellan Stockholm och Åbo så att jag mindre än 24 timmar efter Estonias förlisning satt och blickade ut på det svarta stora vågorna och det kalla vattnet från bröllopssviten som hon kostat på mig.
Väl i Åbo kom nya direktiv genom att jag och reportern BGD skulle ta oss till Estland istället och där kom vi med ett plan till Tallinn.
Vi skulle ta oss till en stad utanför huvudstaden som heter Vöru och som är Landskronas vänort där hela kommunledningen strukit med.
Vårat första problemet var att BGD (reportern) inte hade något pass med sig. Jag hyrde en bil och efter tre vändor mellan flygplatsen och det svenska konsulatet fick han till sist ett provisoriskt. Nu kunde vi börja jobba och vi tittade på kartan och insåg att det är så långt man kan komma i landet och de 25 milen på estnisk väg när året var 1994 tog nästan 8 timmar att köra.
Dagen efter detta träffade vi änkan och hennes barn till en av de avlidna från kommunen. Det var ett starkt möte och kommunhuset var både i sorg och stod helt tomt såklart. Ett år senare var vi tillbaka och träffade mamman och hennes barn. Mamman berättade att hon ännu inte berättat att pappa var död. Barnen trodde pappa var på tjänsteresa och var förväntansfulla på att han snart skulle komma hem.

På resan med båt över till Finland har jag fortfarande en missad bild på näthinnan. Som du säkert förstår var båten nästan tom och jag såg ytterst få andra passagerare. När jag kom ner till restaurangen och det ”berömda” smörgåsbordet satt det en man och åt på en stol i mitten av restaurangen. Han hade en brun kostym och runt halsen hade han en orange båtflytväst på sig.
Det var en bra bild och jag gick för att hämta kameran.
När jag återvände var han borta och jag åt ensam och besviken i restaurangen.

Foto av mig för Sydsvenskan, 1995.»

Jeg kommenterte historien og spurte om Lars hentet historien fra notater og dagbøker eller om han skrev det ned fra hukommelsen?

Lars svarte:

«Alla minnen kommer till mig när jag ser gamla bilder, så helt enligt minnet. 😃 »

Dette lukter bok. 😉

Jeg kan ikke la være å tenke på hvilke historier som ligger i bevart i bildene våre.

I konkurransen «Årets bild i Sverige 2019» vant Lars 1. premie med filmen «25 skott» om gutten med Downs syndrom som viftet med en leke-pistol og ble skutt og drept av politiet med 25 skudd. Filmen 25 skott må du se.

Lars lager reportasjer om fotoutstillinger, fotobøker og fotografer og deler disse på YouTube. Følg ham for å bli oppdatert og klokere.

Jeg må ikke glemme at Lars (og Jon Petter Evensen også forresten) har vært medlemmer av juryen i Word Press Photo og er ofte benyttet som jurymedlem i Årets bilde i de nordiske landene.

Følg med – kanskje Lars arrangerer en work-shop nær deg.

Lars sin Hjemmeside.

DOK-festivalen

2018_05_18 Leser bok DOK 18 DSCF3855The DOK-festival in Fredrikstad, Norway, is the Norwegian national festival for documentary photography and photojournalism.

The festival is organized by the DOK-foundation and hosted by Pressefotografenes klubb

The festival in Fredrikstad is an event that gathers students, professionals and lecturers mainly from Scandinavia with passion for photography” and me. 😉

“Three days of seminars, presentations and screenings. Artist talks.”

Established 2006.

I have had the pleasure to visit DOK 15, DOK 16, DOK 17 and DOK 18. Incredibly inspiring. I have met and talked to many young photo students and experienced photographers and seen the exhibitions of great national and international photographers.

Interns from the Danish newspaper POLITIKEN are valuable as crew at the exhibitions.

The DOK-festival is centered at Litteraturhuset, Fredrikstad.

Every year you can see the graduation exhibition made by (Norwegian and foreign) students from the bachelor program in photojournalism, OsloMet – Oslo Metropolitan University. 2018 they visited China for 7 weeks and documented Chinese everyday life. Presented in the exhibition and book New Era – stories from China.

I recommend taking the opportunity to visit DOK 20, you will not regret it.

Films on YouTube

Lars Dareberg
great storyteller/photographer/film-maker, filmed DOK 17 and DOK 18. Enjoy!

Film DOK 17:

https://www.youtube.com/watch?v=5R_u_J-uFq0

3 films DOK 18:

Lars D July 15th 2019: “Jag har med en bit om DOK:19 i den här filmen också :-)”

Some of my impressions:

DOK 15

DOK 16

DOK 17

DOK 18